lördag 14 maj 2016

Jag drömmer om förändring

I hela mitt liv har jag alltid inför stora livsförändringar drömt om hus. Att jag har köpt och renoverat gamla hus, förbättrat och förnyat dem. Huset är mitt Jag och hittills har jag alltid drömt om förbättringar av min livssituation, att jag går vidare i livet till något nytt som blir bättre. Men inatt har jag drömt om hus på ett helt annat sätt.

Jag hade fyllt hela vindens golv med äpplen, som jag skulle torka till hönsen. Vinden var luftig och varm, perfekt för ändamålet och mina äpplen. Solstålar letade sig in genom de glesa väggarna och jag vände och vred på frukten, nöjd och glad. Men så kom en hagelstorm och ösregn som vräkte in. En hel folksamling kom springande upp till vinden, trots att jag försökte varna och stoppa dem. De spelade hög musik och dansade på min äpplen så fruktjuicen skvätte. Det rann ner genom golvet och hela huset fick ett elfel, det gnistrade och brann ur elcentralen och rök vällde upp till vinden. Men de galna människorna fortsatte dansa, hoppa och stampa. Jag försökte skrika, men ingen verkade höra mig och jag blev fruktansvärt rädd. Så hände det jag varit så rädd för, vindsgolvet gav vika och både äpplen och människor ramlade ner, tog eld och hela mitt hus brann ner.

Jag vaknade i den drömmen av att min man försökte hålla om mig och lugna mig, men jag fortsatte gråta och skrika även i vaket tillstånd och drömmen har inte gått att skölja bort ens med starkt morgonkaffe. Det är inte alls svårt att tyda drömmen i mitt pågående utmattningssyndrom, vilket gör mig riktigt rädd. För den livsförändring jag drömde om inatt är ett hot mot det liv jag vill leva och försöker inrätta på bästa sätt i tillvaron. Jag jobbar aktivt för att förändra mitt livsmönster, leva långsammare och klokare i medveten närvaro och det är jag jätteduktig på. Mitt privatliv innehåller såväl stärkande fysiska aktiviteter i naturen som stillhet och meditation och när jag är ledig eller sjukskriven mår jag som en prinsessa.

Men i arbetslivet förstörs min rehabilitering av framförallt chefer som inte lyssnar och inte verkar förstå det jag framför. De är inte elaka och menar säkert inget illa, men de fortsätter att göra saker som inte alls är hälsofrämjande i min rehabilitering tillbaka till arbetet, tvärtom. Både mina fysiska och kognitiva krämpor har försämrats radikalt de veckor jag nu försökt jobba och ställa saker tillrätta i mitt arbete. Så till den grad att min man allvarligt tänkte skjutsa in mig till akuten i förrgår kväll, då jag uppvisade flera symptom på stroke med domningar i ansiktet och ut i handen samt en fruktansvärd huvudvärk. Men jag kunde både prata och gå, så jag ville avvakta och det gick över under natten.

Denna morgon har jag verkligen reflekterat över min livssituation, där ledighet är himmelriket för min hälsa och arbetstid är rena helvetet. Och min hemuppgift från stressrehabiliteringen fortsätter att sysselsätta mina tankar: Är det värt det? Nej, det är det inte! Jag värdesätter livet alltför mycket för att vara beredd att bränna upp de sista kognitiva förmågorna i hjärnan, vilket kommer att få hela mitt liv att rasa. Men hur? Hur når jag målet? Finns det några vägar dit som är framkomliga för mig, ekonomiskt sett inte minst? Det önskar jag att mina drömmar kunde ge mig en fingervisning om.