onsdag 20 april 2016

Svenska urbefolkningens historia


Samerna är vår ursprungsbefolkning

...och ändå vet svenskar i allmänhet väldigt lite om den samiska historien. Samer bor i kåtor i Lappland och sköter renar, punkt. Men historien kan också berätta om statsmakternas kolonisation, överhetens förtryck och samernas försök till motstånd. Inte underligt om dessa övergrepp från staten och kyrkan tystas ner i skolundervisningen och andra samhällsforum.

Samernas historia går i alla fall med största sannolikhet att fastslå till mycket snart efter Istidens slut. De nämns i skrift redan i början av vår tideräkning. Prokopius år 55 och Tacitus år 98 beskriver ett folk som jagar, klär sig i djurskinn, ger spädbarn märgben att suga på och sover på marken.

Över stora delar av den Skandinaviska halvön, hela Nordkalotten från Norge, Sverige, Finland och vidare till Ryssland var Sápmi ett eget land där renarna och samerna strövade fritt som ett folk. Samernas tidiga historia är ganska okänd, det finns ingen samlad bild och de skriftliga källor som finns är oftast från svenska prästers subjektiva upplevelse från att försöka kristna motsträviga samer. Men även om mycket av samernas ursprung fortfarande inte är klarlagt, vet man att samerna slog sig ner som jägare och fiskare i det området och att den gamla religionen var en naturreligion. Jord och vatten betraktades som levande väsen och måste respekteras genom riter och ett varsamt naturliv.

I Sápmis historia finns flera exempel på tvångsförflyttningar och andra tvingande åtgärder i samband med krig och politiska förändringar som Nationalstaternas framväxt, koloniseringen, Järnridån och Unionsupplösningen. Dessa gränser innebär än i dag hinder för rennäringen och problem för samerna.
  
















Kolonisation av Sápmi

Det började gå illa för samerna redan under 1300-talet, då våra svenska kungar började hävda rätt till markområden inom Sápmi. Kungarna uppmuntrade under flera århundraden kolonisationen för att kunna hävda att området var svenskt och att de därmed hade rätt till handel samt kunna kräva in skatt från samerna. Området delades in i olika handelsdistrikt, lappmarker. 1340 fastslog kung Magnus att lappmarken skulle bebyggas och försvenskas. Han erbjöd "kristet folk och allmoge att bosätta sig och vinna sina ägor". Med omvänd logik hävdades 200 år senare svenska rättigheter upp till Ishavskusten, vilket grundades på att Sverige tog lappskatt i hela området.

Konflikterna pågår än i dag på grund av ett antal renbeteslagar som stiftats om och om under lång tid utan att någonsin bli bra eller rättvisa, snarare har de inneburit ökade problem och svårigheter. Jaktbyarnas självständighet har kommit och gått. Rättsliga skillnader görs mellan renägande och övriga samer vilket skapar orättvisor mellan olika grupper. Samernas urminneshävd till sina marker respekteras fortfarande inte i det svenska rättsväsendet. Och så vidare.
















Samernas religionshistoria

Parallellt med kolonisationen under 1300-talet började kyrkbyar byggas, t.ex. Gammelstan i Luleå 1335. Kristendomen blev kungarnas maktmedel för att erövra de samiska områdena. 

Samerna var ett naturfolk med en egen naturreligion. För att tvinga samerna att överge sin religion och istället komma till kyrkans gudstjänster och undervisning använde kyrkan sig av hemska straff. Samer fängslades, dömdes för trolldom och brändes på bål. Många andra fruktansvärda övergrepp begicks också mot samerna, som förbjöds att utöva sin egen religion. Den samiska religionen skulle krossas, nåjdernas (samiska shamaner) trummor skulle brännas, seitar (offerplatser) rivas och samiska heliga platser skulle skändas. I den hårda omvändelsekampen tvingades samerna att överge sina riter, sina religiösa föremål och sina schamaner. Hundratals trummor samlades in och brändes. Nåjder hotades till tystnad eller dömdes till död genom bränning för att avskräcka de andra och få samerna att foga sig. Barn togs från sina föräldrar till skolor där de användes för att ange föräldrar och släktingar som utövade samernas egen naturreligion. Någon gång på slutet av 1700-talet hade man lyckats foga in samerna i den kyrkliga läran.

För samerna innebar förbudet att utöva den egna religionen och istället påtvingas kristendomen också stora praktiska problem som hindrade dem i deras traditionella liv. De tvingades lämna sina renhjordar för att besöka kyrkan och tvingades skicka sina barn till speciella kåtaskolor. Den traditionella religionens ceremonier fick samerna utföra i hemlighet. De samiska gudarna var en viktig del i det dagliga livet - både hemma i kåtan, i renskötseln och vid jakt och fiske. Även de döda förfäderna spelade en stor roll i samernas naturreligion, vilket kristendomen fördömde totalt.

I mars 2001 ägde den första försoningsgudstjänsten rum som ett led i en försoningsprocess inom Svenska Kyrkan. Det samiska språket och jojken användes symboliskt i gudstjänsten. Biskopen bad samerna om förlåtelse för kyrkans oförrätter. Han erkände kyrkans skuld i det förgångna, sa att kyrkan söker försoning och önskar gå vidare i kärlek, respekt och tillit.

Han ville bland annat ”tydligt uttrycka den brist på tillit, öppenhet och respekt som kännetecknat många av Svenska kyrkans relationer till den samiska befolkningen. I vår historia har vi bidragit till att fördomar om samiskt liv bevarats och därmed förstärkt människors utsatthet. När samer getts mindre människovärde har kyrkan ofta varit tyst och låtit människor ringaktas och särbehandlas. Samiska symboler har misstänkliggjorts och hindrats från att införlivas i kyrkans gudstjänstliv. När kyrkan hade ansvaret för skolan i vårt land verkade vi inte för det samiska språket." 

För många samer kan det dock vara svårt att glömma och förlåta alla övergrepp och dödssynder i det förgångna.



















Exploatering av Sápmi

Gustav Vasa proklamerade 1542 att ”sådana ägor som obyggda ligga, höra Gud, oss och Sveriges krona till, och ingen annan”. Sápmi betraktades som Sveriges koloni och dess naturtillgångar skulle utnyttjas maximalt på alla tänkbara sätt. Silverbrytningen i Nasafjäll 1634 var inledningen på en rad misslyckade gruvprojekt och början på den omfattande exploateringen av Sápmis naturrikedomar. Silvret (som upptäcktes av en same) blev början till en svår period, då samerna tvångsrekryterades för att köra malmen med sina renar. De fick dåligt betalt (mest i tobak och brännvin), deras renar dog och slaveriet förhindrade samerna att ägna sig åt sin renskötsel, jakt och fiske för att överleva. Än i dag råder delade meningar om gruvnäringen i Sápmi.

Vattenkraftutbyggnaden och vattenregleringen har inneburit att samiska boplatser och renbetesmarker har dränkts under vattenmassorna. Den fria småviltsjakten tilläts i lag på samernas marker, trots protester då den ansågs strida mot samiska grundläggande rättigheter och urminneshävd. Sametinget har starkt ifrågasatt regering och riksdags rätt att handlägga samernas jakt- och fiskefrågor, dock utan framgång.

Reaktorolyckan i Tjernobyl orsakade omfattande radioaktivt nedfall över Sápmi. Första året kasseras 73 000 renar på grund av för höga cesiumhalter. Fisket, vattnet, bären, viltet och svampen förgiftades under lång tid framöver.





















Rasism och diskriminering
Samtidigt som Världsutställningen i Paris 1889 visades levande samer upp på en annan utställning i närheten. Motsvarande utställningar med förevisningar av levande samer pågick ända fram till efter andra världskriget.

Från 1800-talet och framåt diskriminerades samerna även på andra sätt. Då började det spridas rasbiologiska idéer om högre och lägre stående kulturer samt över- och underlägsna raser. Enligt den första teorin stod nomader på en lägre kulturnivå än jordbrukarna. Därför måste nomaderna vika undan och lämna sina betesmarker där jordbruket växte fram. Det ledde till att man berövade samerna stora markområden. Särskilt drabbades renarnas vinterbetesmarker som ligger nere i skogslandet och ut mot kusten. 


I slutet av 1800-talet kom alltså den biologiska rasismen in i svensk samepolitik. Nu började man påstå att samerna var födda med vissa ”rasegenskaper” som gjorde att de var underlägsna den övriga befolkningen. Därför kunde de inte leva som ”civiliserade” människor i riktiga hus. Då skulle de bli ”förslappade” och börja försumma sina renar, man befarade ett omfattande tiggeri.


Riksdagen beslutade 1928 att de samer som inte var renskötare inte heller skulle ha några samiska rättigheter. De fick till exempel ingen särskild rätt att jaga och fiska i de områden där deras förfäder hade levt. Under 1920- och 1930-talen slogs många samer ut från renskötseln och levde i svår fattigdom. Vid den tiden satsade staten nämligen på att befolka Norrlands inland med kronotorpare. Men samerna fick nästan ingenting av statsstöden. Trots att många av dem redan hade slagit upp nybyggen ansåg inte myndigheterna att samer klarade av sådant arbete. Ännu 1941 konstaterade Lantbruksstyrelsen att samer inte lämpade sig för jordbruksarbete av ”rasbiologiska skäl”. Utgången av andra världskriget gjorde att denna raspolitik inte blev särskilt gångbar längre, tack och lov.

Även samernas skolgång påverkades av rasismen. En lag om särskild nomadskola kom 1913 som innebar att en lärare skulle vandra runt i fjälltrakterna på sommaren. Där skulle de minsta skolbarnen undervisas i familjens flyttkåta några veckor varje år under de tre första skolåren. Resten av skoltiden bestod av vinterkurser i fasta skolor under tre månader om året i tre år. Undervisningen fick bara omfatta några få ämnen och den måste ligga på så låg nivå att barnen inte “civiliserades”. Barn till nomadiserande samer fick inte gå i allmänna folkskolor utan hänvisades till nomadskolor där de varken fick prata, läsa eller skriva på samiska. All undervisning skulle ske på svenska.

Den första samiska språklagen trädde i kraft den 1 april 2000. Den gav samer rätt att använda samiska i kontakt med myndigheter och domstolar. Den ger också samer rätt till barn- och äldreomsorg på det egna språket.  Den 1 juli 2009 infördes en ny språklag. Lagen säger att alla som tillhör en nationell minoritet ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda minoritetsspråket. Samiska är ett av de utpekade fem nationella minoritetsspråken.

Sedan 2011 är samerna erkända som ett folk i Sveriges grundlag. I egenskap av ursprungsfolk har samerna dessutom ett folkrättsligt skydd. Sverige har därmed erkänt att samerna är både ett folk, ett urfolk och en minoritet.

















Den 6 februari är det Samefolkets dag som firas över hela Sápmi.
Det första firandet skedde i samband med FN:s internationella urbefolkningsår 1993 i Jokkmokk. Datumet valdes för att hedra minnet av det första samiska landsmötet den 6 februari 1917, då samer från norr till söder samlades för första gången över nationsgränserna för att diskutera och belysa gemensamma frågor.
Den samiska flaggan är gemensam för alla samer. Den godkändes den 15 augusti 1986 av den Nordiska Samekonferensen. Cirkeln är en symbol för både Solen och Månen. Solringen är röd och månringen är blå. Flaggans färger, röd, blå, grön och gul kommer från den traditionella samiska dräkten.
Nationalsången Sámi soga lávlla antogs samtidigt som den officiella samiska nationaldagen.

Rennäringen omsätter cirka 230 miljoner kronor per år. 
Det finns 250 000 - 275 000 renar i Sverige. Antalet varierar i cykler och räknas alltid på vinterhjord.
En vanlig uppskattning i dag är att det finns 80 000-100 000 samer i Sápmi varav 20 000 - 40.000 inom Sveriges gränser. Det är osäkert hur många med samiskt påbrå som själva identifierar sig som samer. Några folkräkningar på etnisk grund görs ju inte, därför är siffrorna endast uppskattningar. 



onsdag 6 april 2016

Att hantera feedback i sociala medier

Jag har alltid uppskattat att få feedback, helt övertygad om att det är bästa sättet att utvecklas. När man får feedback ska man varken förkasta, förklara eller försvara sig. Man tar emot den personens uppfattning och funderar över vad den har för betydelse i ens eget sammanhang. Sedan finns alltid ett val, välja att förändra utifrån den feedback man fått - eller inte.  Det bestämmer man helt själv.

På sociala medier har jag fått mycket värdefull feedback från duktiga fotografer som har gett sina synpunkter på mina bilder och för det är jag tacksam. När jag har målat, skrivit eller ägnat mig åt annat kreativt skapande skulle jag ha varit helt vilse om inte snälla personer talat om hur jag skulle kunna få ett bättre resultat. På jobbet ger vi varandra feedback nästan dagligen. Jag skulle definitivt inte vilja ha det på något annat sätt, då tror jag att förbättringsarbetet stagnerar och dör.

Ibland får man lov att efterfråga feedback, ibland får man den helt spontant. Det fick jag idag angående mina inlägg på Google+ som upplevdes alldeles för negativa och att det påverkar andra. Jag tog till mig detta och rannsakade mig själv. Gick tillbaka och läste igenom vad jag skrivit och delat från nyår och framåt. För aldrig har någon som känner mig beskrivit mig som negativ, tvärtom. Jag är en kvinna med positiv livssyn och ganska mycket humor som har lätt till skratt och står stadigt på jorden. Även när livet lägger ut snubbeltrådar i min väg.

Visst gnäller jag ibland, oftast över dåligt väder. Speciellt den norrländska ”våren”. Helt onödigt, så det kan jag sluta med direkt. Men väder intresserar mig, så jag kommer att fortsätta berätta vilket väder vi har här och hoppas att andra fortsätter att berätta hur det ser ut i andra delar av landet. Det tycker jag om.

Vid ett par tillfällen efter nyår har jag delat sorgen efter två av mina vänner som dött, en i cancer och en i hjärtinfarkt. Sorg är en del av livets vågrörelse och det kan lätta lite om man får dela den med andra, så där ångrar jag inget jag skrivit. Och det stöd och den förståelse jag fått betyder mycket för mig, det påminner om äkta vänskap.

Att jag har drabbats av ett utmattningssyndrom och deltar i rehabilitering vill jag gärna fortsätta att berätta om. För mig är det viktigt att förklara hur denna sjukdom kan påverka det dagliga livet och vilka konsekvenser det kan få under lång tid. För relationer, arbetssituation, kroppslig ohälsa, kognitiva försämringar, ekonomi etc. Samtidigt berättar jag ju också om mina strategier och verktyg för att må bättre och hur man kan få professionellt stöd. Hur många gånger jag än läser dessa inlägg kan jag inte uppfatta det som negativt, bara beskrivande utifrån min subjektiva upplevelse av sjukdomen. Som flera andra har känt igen sig i och vi har funnit en gemenskap där vi försöker stötta varandra i framsteg och bakslag. Det tycker jag om.

Jo, på tal om sjukdomar har jag även skrivit inlägg både om min sjuka katt och en sjuk kyckling. Onödigt? Kanske. Det överlämnar jag till andra att avgöra. För mig är det jobbiga tillfällen när mina älskade djur blir sjuka och jag har fått både värdefulla råd och gott stöd som har känts så fint.

Under denna genomgång upplevde jag ändå att jag allt som oftast skriver om ganska positiva saker. Morgonhälsningarna handlar om vilka tankar som rör sig i ett nyvaket huvud, ärligt och rakt på utan att passera gå. Naturupplevelserna är alltid positiva, jag delar med mig av det fantastiska jag upplever i naturen i text och bild. Och oavsett om jag berättar om familjen, djuren eller naturen är det alltid med invävd kärlek i bilderna och raderna. Där hittade jag ingenting negativt, men jag kanske är hemmablind.

Helst vill jag få feedback vid personliga möten, men det låter sig inte göras på sociala medier. Det blir lite svårare att hantera när man endast får skrivna ord att ta ställning till. Men efter att ha funderat på detta hela dagen måste jag få ett avslut innan det blir natt och dags att sova. Man ska inte gå till sängs med grubblerier om man vill sova gott.

Många intressanta personer har jag hittat via sociala medier. Fantastiskt trevliga, duktiga, varma, allmänbildade och intelligenta personligheter som visar omtanke och vänskap. Vi är ju olika som individer och det är väl just mångfalden som fascinerar mig mest. Att vi kan tycka, tänka och uttrycka oss så olika. Och det är just de personerna som delar med sig av sina tankar, känslor och händelser i livet som jag tycker mest om. Människor som delar med sig av sånt de skapar i trådgården, i bilder, hantverk och annat imponerande. När jag är frisk och hjärnan orkar med läser jag och deltar med stort intresse i samhällsinlägg, debatter och diskussioner. Just nu har hjärnan tagit en paus från såna inlägg, men jag hoppas komma tillbaka och orka delta igen. För det uppskattar jag.

Sociala medier fungerar olika. Från de mest glättiga och ytliga, till de med mer djup och engagemang. De fyller nog alla sin funktion och är trevliga på sitt sätt, beroende av vad man är ute efter. Personligen har jag alltid svårt att låtsas något som inte är sant. Det är fult att ljuga, även i sociala medier tycker jag. Därför blir mina inlägg också uppriktiga och beskriver vem jag är som person i verkliga livet. När jag läser någon annans inlägg förutsätter jag att de är lika sanningsenliga. Och för de allra flesta är livet ganska härligt, men aldrig enbart en rosenskimrande livslycka, moln och mörka stunder upplever vi alla. Och det är kanske då man bäst behöver få skriva, dela med andra.
 

Sammanfattningsvis har jag alltså kommit fram till att jag ska sluta gnälla på vädret och våren, men i övrigt är jag den jag är och det står jag för. Glad, ledsen, sorgsen. Alla kan inte älska alla, allt som postas intresserar inte alla. Det finns lika många sätt att hantera sociala medier som det finns användare. Jag är tacksam för den feedback jag fått och nu när jag rett ut det negativa med mig själv känns det lugnt. Visst blir det fel ibland och visst kan man ångra saker man delat och skrivit.  Det är mänskligt. Så länge människor visar hänsyn och respekt och är ärliga och trevliga tycker jag det är helt ok. Man kan alltid be om ursäkt och säga förlåt om man ändå råkar såra någon.

söndag 3 april 2016

Naturdikt ur mina sinnen:


De möts och kämpar båda
Det vita kalla hårda
mot värme som sveper i vinden
och solsken som rodnar kinden

Den vita, svartast av alla 
dunkla dagar, isande kalla
stjärnor i drivor var glimmande natt
vinterdiamanter, en frusen skatt

Väcks av sol och fågelkvitter
drivor smälter, droppar skvitter
ger ljus till allting i naturen 
växtkraft till små nyfödda djuren

Värmer, färgar, får dofter att vakna
snart vill fötterna springa nakna
Solen vann över månens glans
Strax binder vi sommarblom i krans

Vi sår, det gror i mullrik jord
blomster, grödor till vårt bord
Naturen hinner föda alla
innan löven gulnade falla

Livets stafettlopp över tid
där växlingar sker, nya tar vid
Alla behövs, allt spelar roll
Naturen över årens gång har koll

Och det finns fyra till ska du veta
så okända men tydliga brytningstider 
Jag tala om för dig vad de heta
Om du vill, vad det lider.


/Tant Kalle, 2016