tisdag 12 juli 2016

Komposten - trädgårdens återvinningscentral

Kompostering är en förmultningsprocess där bakterier och andra organismer bryter ner dött växtmaterial. Om komposten sköts rätt luktar den inte och drar inte heller till sig skadedjur. Resultatet blir en fet, mörk humusmylla som är det bästa tänkbara jordförbättringsmedlet. Alldeles gratis och väldigt enkelt, en mycket lättskött del av trädgården. 

Min kompost har jag i kompostgaller, bäst resultat ger en komposthög som är ungefär en meter hög och en meter bred. Komposten är indelad i två, ibland tre, olika fack. Under ett år fyller jag upp ett fack med trädgårdsavfall i en lös hög direkt på marken, så att daggmaskar och andra kryp lätt kommer åt att hjälpa till. Allt friskt organiskt material från trädgården kan komposteras. Gräsklipp, vissnade växter, löv, kvistar m.m. Kväve ökar nedbrytningen, därför tillför jag naturgödsel från hönshuset. All halm, strö och hönsskit hamnar i min kompost. Även hushållsavfall som kaffesump, lökskal, tomatkvistar, m.m. Däremot aldrig kött, fett, ben eller mejeriprodukter eftersom sånt bryts ner långsamt, luktar illa och drar till sig skadedjur som möss och råttor. 

Den enda skötsel komposten kräver är att jag en eller ett par gånger per år vänder den. Det gjorde jag igår:

Ogräset drog jag bort från det kompostfack som skulle tömmas, för det vill jag inte ha med i myllan. Det lägger jag istället in i hönsgården, där kycklingarna och deras hönsmammor som inte kan gå fritt på gården fick ett riktigt kalas. Våtarv är den absoluta favoriten. Några daggmaskar blev det hård konkurrens om.

Jag skottade ur det äldsta facket och fick ihop drygt 200 liter mylla som jag fördelade i blomrabatter och odlingslådor. Stora bitar med oförmultnat material sållade jag bort och lät vara kvar i komposten.

Förra årets fack var välfyllt och behövde vändas. Med trädgårdgrepen vände jag över allt från detta fack till det jag nyss hade tömt. Då kommer materialet i kontakt med luft och nedbrytningen påskyndas. 
Till sist täckte jag högen med lite av den färdiga mylla jag skottat ur. Om det blir en normal sommar med regn mellan varven behöver komposten nu ingen mer skötsel förrän det är dags att vända den igen. Om förmultningsprocessen har fungerat som den ska, kan jag då återigen skotta fram min egen mylla och gödsla med den i trädgården. Endast vid extrem och långvarig torka behöver komposten vattnas. 

lördag 14 maj 2016

Jag drömmer om förändring

I hela mitt liv har jag alltid inför stora livsförändringar drömt om hus. Att jag har köpt och renoverat gamla hus, förbättrat och förnyat dem. Huset är mitt Jag och hittills har jag alltid drömt om förbättringar av min livssituation, att jag går vidare i livet till något nytt som blir bättre. Men inatt har jag drömt om hus på ett helt annat sätt.

Jag hade fyllt hela vindens golv med äpplen, som jag skulle torka till hönsen. Vinden var luftig och varm, perfekt för ändamålet och mina äpplen. Solstålar letade sig in genom de glesa väggarna och jag vände och vred på frukten, nöjd och glad. Men så kom en hagelstorm och ösregn som vräkte in. En hel folksamling kom springande upp till vinden, trots att jag försökte varna och stoppa dem. De spelade hög musik och dansade på min äpplen så fruktjuicen skvätte. Det rann ner genom golvet och hela huset fick ett elfel, det gnistrade och brann ur elcentralen och rök vällde upp till vinden. Men de galna människorna fortsatte dansa, hoppa och stampa. Jag försökte skrika, men ingen verkade höra mig och jag blev fruktansvärt rädd. Så hände det jag varit så rädd för, vindsgolvet gav vika och både äpplen och människor ramlade ner, tog eld och hela mitt hus brann ner.

Jag vaknade i den drömmen av att min man försökte hålla om mig och lugna mig, men jag fortsatte gråta och skrika även i vaket tillstånd och drömmen har inte gått att skölja bort ens med starkt morgonkaffe. Det är inte alls svårt att tyda drömmen i mitt pågående utmattningssyndrom, vilket gör mig riktigt rädd. För den livsförändring jag drömde om inatt är ett hot mot det liv jag vill leva och försöker inrätta på bästa sätt i tillvaron. Jag jobbar aktivt för att förändra mitt livsmönster, leva långsammare och klokare i medveten närvaro och det är jag jätteduktig på. Mitt privatliv innehåller såväl stärkande fysiska aktiviteter i naturen som stillhet och meditation och när jag är ledig eller sjukskriven mår jag som en prinsessa.

Men i arbetslivet förstörs min rehabilitering av framförallt chefer som inte lyssnar och inte verkar förstå det jag framför. De är inte elaka och menar säkert inget illa, men de fortsätter att göra saker som inte alls är hälsofrämjande i min rehabilitering tillbaka till arbetet, tvärtom. Både mina fysiska och kognitiva krämpor har försämrats radikalt de veckor jag nu försökt jobba och ställa saker tillrätta i mitt arbete. Så till den grad att min man allvarligt tänkte skjutsa in mig till akuten i förrgår kväll, då jag uppvisade flera symptom på stroke med domningar i ansiktet och ut i handen samt en fruktansvärd huvudvärk. Men jag kunde både prata och gå, så jag ville avvakta och det gick över under natten.

Denna morgon har jag verkligen reflekterat över min livssituation, där ledighet är himmelriket för min hälsa och arbetstid är rena helvetet. Och min hemuppgift från stressrehabiliteringen fortsätter att sysselsätta mina tankar: Är det värt det? Nej, det är det inte! Jag värdesätter livet alltför mycket för att vara beredd att bränna upp de sista kognitiva förmågorna i hjärnan, vilket kommer att få hela mitt liv att rasa. Men hur? Hur når jag målet? Finns det några vägar dit som är framkomliga för mig, ekonomiskt sett inte minst? Det önskar jag att mina drömmar kunde ge mig en fingervisning om.

onsdag 20 april 2016

Svenska urbefolkningens historia


Samerna är vår ursprungsbefolkning

...och ändå vet svenskar i allmänhet väldigt lite om den samiska historien. Samer bor i kåtor i Lappland och sköter renar, punkt. Men historien kan också berätta om statsmakternas kolonisation, överhetens förtryck och samernas försök till motstånd. Inte underligt om dessa övergrepp från staten och kyrkan tystas ner i skolundervisningen och andra samhällsforum.

Samernas historia går i alla fall med största sannolikhet att fastslå till mycket snart efter Istidens slut. De nämns i skrift redan i början av vår tideräkning. Prokopius år 55 och Tacitus år 98 beskriver ett folk som jagar, klär sig i djurskinn, ger spädbarn märgben att suga på och sover på marken.

Över stora delar av den Skandinaviska halvön, hela Nordkalotten från Norge, Sverige, Finland och vidare till Ryssland var Sápmi ett eget land där renarna och samerna strövade fritt som ett folk. Samernas tidiga historia är ganska okänd, det finns ingen samlad bild och de skriftliga källor som finns är oftast från svenska prästers subjektiva upplevelse från att försöka kristna motsträviga samer. Men även om mycket av samernas ursprung fortfarande inte är klarlagt, vet man att samerna slog sig ner som jägare och fiskare i det området och att den gamla religionen var en naturreligion. Jord och vatten betraktades som levande väsen och måste respekteras genom riter och ett varsamt naturliv.

I Sápmis historia finns flera exempel på tvångsförflyttningar och andra tvingande åtgärder i samband med krig och politiska förändringar som Nationalstaternas framväxt, koloniseringen, Järnridån och Unionsupplösningen. Dessa gränser innebär än i dag hinder för rennäringen och problem för samerna.
  
















Kolonisation av Sápmi

Det började gå illa för samerna redan under 1300-talet, då våra svenska kungar började hävda rätt till markområden inom Sápmi. Kungarna uppmuntrade under flera århundraden kolonisationen för att kunna hävda att området var svenskt och att de därmed hade rätt till handel samt kunna kräva in skatt från samerna. Området delades in i olika handelsdistrikt, lappmarker. 1340 fastslog kung Magnus att lappmarken skulle bebyggas och försvenskas. Han erbjöd "kristet folk och allmoge att bosätta sig och vinna sina ägor". Med omvänd logik hävdades 200 år senare svenska rättigheter upp till Ishavskusten, vilket grundades på att Sverige tog lappskatt i hela området.

Konflikterna pågår än i dag på grund av ett antal renbeteslagar som stiftats om och om under lång tid utan att någonsin bli bra eller rättvisa, snarare har de inneburit ökade problem och svårigheter. Jaktbyarnas självständighet har kommit och gått. Rättsliga skillnader görs mellan renägande och övriga samer vilket skapar orättvisor mellan olika grupper. Samernas urminneshävd till sina marker respekteras fortfarande inte i det svenska rättsväsendet. Och så vidare.
















Samernas religionshistoria

Parallellt med kolonisationen under 1300-talet började kyrkbyar byggas, t.ex. Gammelstan i Luleå 1335. Kristendomen blev kungarnas maktmedel för att erövra de samiska områdena. 

Samerna var ett naturfolk med en egen naturreligion. För att tvinga samerna att överge sin religion och istället komma till kyrkans gudstjänster och undervisning använde kyrkan sig av hemska straff. Samer fängslades, dömdes för trolldom och brändes på bål. Många andra fruktansvärda övergrepp begicks också mot samerna, som förbjöds att utöva sin egen religion. Den samiska religionen skulle krossas, nåjdernas (samiska shamaner) trummor skulle brännas, seitar (offerplatser) rivas och samiska heliga platser skulle skändas. I den hårda omvändelsekampen tvingades samerna att överge sina riter, sina religiösa föremål och sina schamaner. Hundratals trummor samlades in och brändes. Nåjder hotades till tystnad eller dömdes till död genom bränning för att avskräcka de andra och få samerna att foga sig. Barn togs från sina föräldrar till skolor där de användes för att ange föräldrar och släktingar som utövade samernas egen naturreligion. Någon gång på slutet av 1700-talet hade man lyckats foga in samerna i den kyrkliga läran.

För samerna innebar förbudet att utöva den egna religionen och istället påtvingas kristendomen också stora praktiska problem som hindrade dem i deras traditionella liv. De tvingades lämna sina renhjordar för att besöka kyrkan och tvingades skicka sina barn till speciella kåtaskolor. Den traditionella religionens ceremonier fick samerna utföra i hemlighet. De samiska gudarna var en viktig del i det dagliga livet - både hemma i kåtan, i renskötseln och vid jakt och fiske. Även de döda förfäderna spelade en stor roll i samernas naturreligion, vilket kristendomen fördömde totalt.

I mars 2001 ägde den första försoningsgudstjänsten rum som ett led i en försoningsprocess inom Svenska Kyrkan. Det samiska språket och jojken användes symboliskt i gudstjänsten. Biskopen bad samerna om förlåtelse för kyrkans oförrätter. Han erkände kyrkans skuld i det förgångna, sa att kyrkan söker försoning och önskar gå vidare i kärlek, respekt och tillit.

Han ville bland annat ”tydligt uttrycka den brist på tillit, öppenhet och respekt som kännetecknat många av Svenska kyrkans relationer till den samiska befolkningen. I vår historia har vi bidragit till att fördomar om samiskt liv bevarats och därmed förstärkt människors utsatthet. När samer getts mindre människovärde har kyrkan ofta varit tyst och låtit människor ringaktas och särbehandlas. Samiska symboler har misstänkliggjorts och hindrats från att införlivas i kyrkans gudstjänstliv. När kyrkan hade ansvaret för skolan i vårt land verkade vi inte för det samiska språket." 

För många samer kan det dock vara svårt att glömma och förlåta alla övergrepp och dödssynder i det förgångna.



















Exploatering av Sápmi

Gustav Vasa proklamerade 1542 att ”sådana ägor som obyggda ligga, höra Gud, oss och Sveriges krona till, och ingen annan”. Sápmi betraktades som Sveriges koloni och dess naturtillgångar skulle utnyttjas maximalt på alla tänkbara sätt. Silverbrytningen i Nasafjäll 1634 var inledningen på en rad misslyckade gruvprojekt och början på den omfattande exploateringen av Sápmis naturrikedomar. Silvret (som upptäcktes av en same) blev början till en svår period, då samerna tvångsrekryterades för att köra malmen med sina renar. De fick dåligt betalt (mest i tobak och brännvin), deras renar dog och slaveriet förhindrade samerna att ägna sig åt sin renskötsel, jakt och fiske för att överleva. Än i dag råder delade meningar om gruvnäringen i Sápmi.

Vattenkraftutbyggnaden och vattenregleringen har inneburit att samiska boplatser och renbetesmarker har dränkts under vattenmassorna. Den fria småviltsjakten tilläts i lag på samernas marker, trots protester då den ansågs strida mot samiska grundläggande rättigheter och urminneshävd. Sametinget har starkt ifrågasatt regering och riksdags rätt att handlägga samernas jakt- och fiskefrågor, dock utan framgång.

Reaktorolyckan i Tjernobyl orsakade omfattande radioaktivt nedfall över Sápmi. Första året kasseras 73 000 renar på grund av för höga cesiumhalter. Fisket, vattnet, bären, viltet och svampen förgiftades under lång tid framöver.





















Rasism och diskriminering
Samtidigt som Världsutställningen i Paris 1889 visades levande samer upp på en annan utställning i närheten. Motsvarande utställningar med förevisningar av levande samer pågick ända fram till efter andra världskriget.

Från 1800-talet och framåt diskriminerades samerna även på andra sätt. Då började det spridas rasbiologiska idéer om högre och lägre stående kulturer samt över- och underlägsna raser. Enligt den första teorin stod nomader på en lägre kulturnivå än jordbrukarna. Därför måste nomaderna vika undan och lämna sina betesmarker där jordbruket växte fram. Det ledde till att man berövade samerna stora markområden. Särskilt drabbades renarnas vinterbetesmarker som ligger nere i skogslandet och ut mot kusten. 


I slutet av 1800-talet kom alltså den biologiska rasismen in i svensk samepolitik. Nu började man påstå att samerna var födda med vissa ”rasegenskaper” som gjorde att de var underlägsna den övriga befolkningen. Därför kunde de inte leva som ”civiliserade” människor i riktiga hus. Då skulle de bli ”förslappade” och börja försumma sina renar, man befarade ett omfattande tiggeri.


Riksdagen beslutade 1928 att de samer som inte var renskötare inte heller skulle ha några samiska rättigheter. De fick till exempel ingen särskild rätt att jaga och fiska i de områden där deras förfäder hade levt. Under 1920- och 1930-talen slogs många samer ut från renskötseln och levde i svår fattigdom. Vid den tiden satsade staten nämligen på att befolka Norrlands inland med kronotorpare. Men samerna fick nästan ingenting av statsstöden. Trots att många av dem redan hade slagit upp nybyggen ansåg inte myndigheterna att samer klarade av sådant arbete. Ännu 1941 konstaterade Lantbruksstyrelsen att samer inte lämpade sig för jordbruksarbete av ”rasbiologiska skäl”. Utgången av andra världskriget gjorde att denna raspolitik inte blev särskilt gångbar längre, tack och lov.

Även samernas skolgång påverkades av rasismen. En lag om särskild nomadskola kom 1913 som innebar att en lärare skulle vandra runt i fjälltrakterna på sommaren. Där skulle de minsta skolbarnen undervisas i familjens flyttkåta några veckor varje år under de tre första skolåren. Resten av skoltiden bestod av vinterkurser i fasta skolor under tre månader om året i tre år. Undervisningen fick bara omfatta några få ämnen och den måste ligga på så låg nivå att barnen inte “civiliserades”. Barn till nomadiserande samer fick inte gå i allmänna folkskolor utan hänvisades till nomadskolor där de varken fick prata, läsa eller skriva på samiska. All undervisning skulle ske på svenska.

Den första samiska språklagen trädde i kraft den 1 april 2000. Den gav samer rätt att använda samiska i kontakt med myndigheter och domstolar. Den ger också samer rätt till barn- och äldreomsorg på det egna språket.  Den 1 juli 2009 infördes en ny språklag. Lagen säger att alla som tillhör en nationell minoritet ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda minoritetsspråket. Samiska är ett av de utpekade fem nationella minoritetsspråken.

Sedan 2011 är samerna erkända som ett folk i Sveriges grundlag. I egenskap av ursprungsfolk har samerna dessutom ett folkrättsligt skydd. Sverige har därmed erkänt att samerna är både ett folk, ett urfolk och en minoritet.

















Den 6 februari är det Samefolkets dag som firas över hela Sápmi.
Det första firandet skedde i samband med FN:s internationella urbefolkningsår 1993 i Jokkmokk. Datumet valdes för att hedra minnet av det första samiska landsmötet den 6 februari 1917, då samer från norr till söder samlades för första gången över nationsgränserna för att diskutera och belysa gemensamma frågor.
Den samiska flaggan är gemensam för alla samer. Den godkändes den 15 augusti 1986 av den Nordiska Samekonferensen. Cirkeln är en symbol för både Solen och Månen. Solringen är röd och månringen är blå. Flaggans färger, röd, blå, grön och gul kommer från den traditionella samiska dräkten.
Nationalsången Sámi soga lávlla antogs samtidigt som den officiella samiska nationaldagen.

Rennäringen omsätter cirka 230 miljoner kronor per år. 
Det finns 250 000 - 275 000 renar i Sverige. Antalet varierar i cykler och räknas alltid på vinterhjord.
En vanlig uppskattning i dag är att det finns 80 000-100 000 samer i Sápmi varav 20 000 - 40.000 inom Sveriges gränser. Det är osäkert hur många med samiskt påbrå som själva identifierar sig som samer. Några folkräkningar på etnisk grund görs ju inte, därför är siffrorna endast uppskattningar. 



onsdag 6 april 2016

Att hantera feedback i sociala medier

Jag har alltid uppskattat att få feedback, helt övertygad om att det är bästa sättet att utvecklas. När man får feedback ska man varken förkasta, förklara eller försvara sig. Man tar emot den personens uppfattning och funderar över vad den har för betydelse i ens eget sammanhang. Sedan finns alltid ett val, välja att förändra utifrån den feedback man fått - eller inte.  Det bestämmer man helt själv.

På sociala medier har jag fått mycket värdefull feedback från duktiga fotografer som har gett sina synpunkter på mina bilder och för det är jag tacksam. När jag har målat, skrivit eller ägnat mig åt annat kreativt skapande skulle jag ha varit helt vilse om inte snälla personer talat om hur jag skulle kunna få ett bättre resultat. På jobbet ger vi varandra feedback nästan dagligen. Jag skulle definitivt inte vilja ha det på något annat sätt, då tror jag att förbättringsarbetet stagnerar och dör.

Ibland får man lov att efterfråga feedback, ibland får man den helt spontant. Det fick jag idag angående mina inlägg på Google+ som upplevdes alldeles för negativa och att det påverkar andra. Jag tog till mig detta och rannsakade mig själv. Gick tillbaka och läste igenom vad jag skrivit och delat från nyår och framåt. För aldrig har någon som känner mig beskrivit mig som negativ, tvärtom. Jag är en kvinna med positiv livssyn och ganska mycket humor som har lätt till skratt och står stadigt på jorden. Även när livet lägger ut snubbeltrådar i min väg.

Visst gnäller jag ibland, oftast över dåligt väder. Speciellt den norrländska ”våren”. Helt onödigt, så det kan jag sluta med direkt. Men väder intresserar mig, så jag kommer att fortsätta berätta vilket väder vi har här och hoppas att andra fortsätter att berätta hur det ser ut i andra delar av landet. Det tycker jag om.

Vid ett par tillfällen efter nyår har jag delat sorgen efter två av mina vänner som dött, en i cancer och en i hjärtinfarkt. Sorg är en del av livets vågrörelse och det kan lätta lite om man får dela den med andra, så där ångrar jag inget jag skrivit. Och det stöd och den förståelse jag fått betyder mycket för mig, det påminner om äkta vänskap.

Att jag har drabbats av ett utmattningssyndrom och deltar i rehabilitering vill jag gärna fortsätta att berätta om. För mig är det viktigt att förklara hur denna sjukdom kan påverka det dagliga livet och vilka konsekvenser det kan få under lång tid. För relationer, arbetssituation, kroppslig ohälsa, kognitiva försämringar, ekonomi etc. Samtidigt berättar jag ju också om mina strategier och verktyg för att må bättre och hur man kan få professionellt stöd. Hur många gånger jag än läser dessa inlägg kan jag inte uppfatta det som negativt, bara beskrivande utifrån min subjektiva upplevelse av sjukdomen. Som flera andra har känt igen sig i och vi har funnit en gemenskap där vi försöker stötta varandra i framsteg och bakslag. Det tycker jag om.

Jo, på tal om sjukdomar har jag även skrivit inlägg både om min sjuka katt och en sjuk kyckling. Onödigt? Kanske. Det överlämnar jag till andra att avgöra. För mig är det jobbiga tillfällen när mina älskade djur blir sjuka och jag har fått både värdefulla råd och gott stöd som har känts så fint.

Under denna genomgång upplevde jag ändå att jag allt som oftast skriver om ganska positiva saker. Morgonhälsningarna handlar om vilka tankar som rör sig i ett nyvaket huvud, ärligt och rakt på utan att passera gå. Naturupplevelserna är alltid positiva, jag delar med mig av det fantastiska jag upplever i naturen i text och bild. Och oavsett om jag berättar om familjen, djuren eller naturen är det alltid med invävd kärlek i bilderna och raderna. Där hittade jag ingenting negativt, men jag kanske är hemmablind.

Helst vill jag få feedback vid personliga möten, men det låter sig inte göras på sociala medier. Det blir lite svårare att hantera när man endast får skrivna ord att ta ställning till. Men efter att ha funderat på detta hela dagen måste jag få ett avslut innan det blir natt och dags att sova. Man ska inte gå till sängs med grubblerier om man vill sova gott.

Många intressanta personer har jag hittat via sociala medier. Fantastiskt trevliga, duktiga, varma, allmänbildade och intelligenta personligheter som visar omtanke och vänskap. Vi är ju olika som individer och det är väl just mångfalden som fascinerar mig mest. Att vi kan tycka, tänka och uttrycka oss så olika. Och det är just de personerna som delar med sig av sina tankar, känslor och händelser i livet som jag tycker mest om. Människor som delar med sig av sånt de skapar i trådgården, i bilder, hantverk och annat imponerande. När jag är frisk och hjärnan orkar med läser jag och deltar med stort intresse i samhällsinlägg, debatter och diskussioner. Just nu har hjärnan tagit en paus från såna inlägg, men jag hoppas komma tillbaka och orka delta igen. För det uppskattar jag.

Sociala medier fungerar olika. Från de mest glättiga och ytliga, till de med mer djup och engagemang. De fyller nog alla sin funktion och är trevliga på sitt sätt, beroende av vad man är ute efter. Personligen har jag alltid svårt att låtsas något som inte är sant. Det är fult att ljuga, även i sociala medier tycker jag. Därför blir mina inlägg också uppriktiga och beskriver vem jag är som person i verkliga livet. När jag läser någon annans inlägg förutsätter jag att de är lika sanningsenliga. Och för de allra flesta är livet ganska härligt, men aldrig enbart en rosenskimrande livslycka, moln och mörka stunder upplever vi alla. Och det är kanske då man bäst behöver få skriva, dela med andra.
 

Sammanfattningsvis har jag alltså kommit fram till att jag ska sluta gnälla på vädret och våren, men i övrigt är jag den jag är och det står jag för. Glad, ledsen, sorgsen. Alla kan inte älska alla, allt som postas intresserar inte alla. Det finns lika många sätt att hantera sociala medier som det finns användare. Jag är tacksam för den feedback jag fått och nu när jag rett ut det negativa med mig själv känns det lugnt. Visst blir det fel ibland och visst kan man ångra saker man delat och skrivit.  Det är mänskligt. Så länge människor visar hänsyn och respekt och är ärliga och trevliga tycker jag det är helt ok. Man kan alltid be om ursäkt och säga förlåt om man ändå råkar såra någon.

söndag 3 april 2016

Naturdikt ur mina sinnen:


De möts och kämpar båda
Det vita kalla hårda
mot värme som sveper i vinden
och solsken som rodnar kinden

Den vita, svartast av alla 
dunkla dagar, isande kalla
stjärnor i drivor var glimmande natt
vinterdiamanter, en frusen skatt

Väcks av sol och fågelkvitter
drivor smälter, droppar skvitter
ger ljus till allting i naturen 
växtkraft till små nyfödda djuren

Värmer, färgar, får dofter att vakna
snart vill fötterna springa nakna
Solen vann över månens glans
Strax binder vi sommarblom i krans

Vi sår, det gror i mullrik jord
blomster, grödor till vårt bord
Naturen hinner föda alla
innan löven gulnade falla

Livets stafettlopp över tid
där växlingar sker, nya tar vid
Alla behövs, allt spelar roll
Naturen över årens gång har koll

Och det finns fyra till ska du veta
så okända men tydliga brytningstider 
Jag tala om för dig vad de heta
Om du vill, vad det lider.


/Tant Kalle, 2016

fredag 19 februari 2016

Att våga välja en hållbar livsstil

Dalai Lama fick frågan om vad som förvånade honom mest. Svaret blev Människan. Hon offrar hälsan för att försöka tjäna pengar. Sedan offrar hon pengar för att få tillbaka hälsan. Hon är så angelägen om sin framtid att hon inte njuter av nuet. Följden blir att hon varken lever i nuet eller i framtiden. Hon lever som om hon aldrig skulle dö och så dör hon utan att någonsin verkligen ha levt. 

I USA kallas vi downskifters, vi som väljer att leva enklare och mer ekologiskt. Här i Sverige kan vi väl översätta downshifting eller Voluntary Simplicity, som livsstilen också kallas, till att vi växlar ner och frivilligt väljer enkelheten och hållbarheten i tillvaron. Att vi föredrar att ha ett liv före döden som inte bygger på konsumtionshets, utan mer på reflektioner och relationer. Tidsbrist och stress är den stora folksjukdomen i vårt moderna samhälle, en negativ stress som leder till allvarliga och ibland livshotande sjukdomar.  Botemedlet kan vara att varva ner, helt enkelt.

Det handlar inte om en ny Gröna Vågen-rörelse, där alla ska bo i spartanska små stugor på landet och bli självförsörjande! Men väl en ekologiskt hållbar livsstil, eftersom det finns  en tydlig koppling mellan överkonsumtion och miljöförstöring. Det handlar om att vi medvetet väljer ett mer balanserat liv och samtidigt bidrar vi till en bättre miljö. Tiden är viktigare och mer värdefull än prylarna och karriären, vi ger oss själva tid att verkligen leva det liv vi vill. 

Gå ner i arbetstid?
Det finns en väldigt stark norm att jobba heltid i vårt samhälle. Att gå ner i arbetstid kostar, i såväl pengar som uteblivna karriärmöjligheter. Det gäller för var och en att göra ett medvetet val - hur mycket av din tid i livet är du beredd att sälja och till vilket pris? Hur mycket av din tid vill du äga helt själv och vad får det kosta?

Anpassa boendet?
Många som växlar ner byter bostad. Vissa väljer att bo mer centralt för att slippa dyra resekostnader till och från jobbet, andra väljer billigare boendekostnad och enklare boendestandard utanför stadsmiljön. Hur stor och dyr bostad behöver du egentligen? Finns det alternativ?

Minska och förändra konsumtionen?
Ett annat skäl att växla ner är att det minskar utrymmet att konsumera. Många identifierar sig med sitt hem, sina kläder och statusprylar. En del har blivit vana att resa bort flera gånger om året för att lappa ihop familjen eftersom den stressiga vardagen bryter ner relationerna. Stressade människor gör ofta ogenomtänkta köp och får onödigt dyra omkostnader. Att endast köpa det man verkligen behöver och att sälja eller skänka bort det man absolut inte har behov av, är en medveten konsumtionsstrategi som gynnar både privatekonomin och vår gemensamma miljö. Kan du köpa de saker du verkligen behöver begagnat eller måste det vara nytt? Vad betyder det för dig att handla närproducerad och ekologisk mat ur miljöhänseende? Vad hände med kunskapen om att lappa och laga istället för slit-släng-köpnytt?

Så här gjorde vi:

Arbetssituationen:
Jag jobbar redan deltid av hälsoskäl och min plan är att ytterligare gå ner i arbetstid för att få mer energi över till fritiden och det liv jag vill leva. Min man jobbar här hemma och bestämmer själv i vilken omfattning, inte mer än att det räcker till de nödvändigaste utgifterna. Ekonomiskt sett är det ingen guldtillvaro, ibland är vår privatekonomi ansträngd utan utrymme för någon lyx, men vi har alltid råd att äta gott och bo bra. 

Boendesituationen:
Våra fritidsintressen och önskan om närhet till naturen styrde vårt val av bostad. Vi bor några mil utanför stan, men inom pendlingsavstånd med kollektivtrafik. Vårt hus kostade ett par miljoner mindre än ett motsvarande hus med centralt läge. Därför är också vår boendekostnad förhållandevis låg. 

Konsumtionen:
I vår ålder har man redan skaffat det mesta man behöver. Båda har vi rest genom livet med lätt packning, vi är inga samlare eller prylmänniskor. Att göra loppisfynd istället för att alltid köpa nytt känns rätt och är roligare. Våra livsmedel köps närproducerade och ekologiska så långt det är möjligt, vi har egna höns och odlar egna grönsaker ekologiskt. Kläder och skor köper vi endast när de gamla är utnötta. Istället för långresor föredrar vi dagsutflykter i närområdet. Vårt sparsamma köpmönster innebär att även vi kan unna oss lite guldkant på tillvaron ibland. Framförallt har vi mer tid och ork att njuta av vårt stressfria liv och det som betyder mest av allt för oss. 

Vad är lycka om inte den enkla harmonin mellan människan och det liv hon lever. 

/Albert Camus