tisdag 8 juli 2014

Skyddsvakten som inte räckte till

Egentligen är jag faktiskt riktigt duktig på att laga mat, så varför vigde jag inte mitt liv åt matlagning? Seriöst - hur farligt kan det egentligen vara att salta för mycket eller förstöra en bearnaisesås? Åtminstone i jämförelse med den skada man kan åsamka andra levande varelser, om man har valt ett liv som skyddsvakt.

Om allt går att skylla på barndomen så är det nog min mammas fel alltihopa. Allt från luffaren som alltid fick med sig ett matpaket och en påse kläder från oss, till alla de kvällar jag följde med mamma som liten flicka, runt åkrar och lador då vi letade efter kattens ungar som hon kunde ha lämnat att dö. Allt levande skulle hjälpas, skyddas och bevakas. Och här sitter jag nu och inser att det dög jag inte till.

I min ungdom försökte jag faktiskt rädda missbrukare! Och utbildade mig till socionom i den naiva tron att jag skulle kunna förbättra och underlätta tillvaron för samhällets utstötta. Fortfarande jobbar jag med människor på skuggsidan och försöker dagligen bidra till att de ska få ett värdigare och bättre liv. Men uppriktigt sagt vet jag aldrig när jag går hem från jobbet om jag lyckats eller misslyckats, det är en lång process som jag sällan får följa till mål.

Men det som idag fick mig att reflektera och misströsta var faktiskt alla dessa djur jag tar skaffar och försöker ta hand om. I hela mitt vuxna liv har jag haft hundar, många hundar. Efter ett antal år med utställningar, avel, jakt, lydnad och agility övergick jag till att ta hand om hundar som ingen annan ville ha. Hundar som haft stora problem med sina människor. Och dem ville jag ge en nystart i livet, baserat på trygghet och kärlek. Många hundar blev det. Oftast lyckades jag, men inte med alla - en del var redan alldeles för skadade av sina erfarenheter. Sen blev det draghundar, hårt arbetande och lojala i alla lägen. Alla hundar jag idag har kvar är också omplaceringshundar som annars skulle varit avlivade för länge sen. Därefter kom katterna. Hemlösa stackare som behövde ett kärleksfullt hem mot att de jagar och håller omgivningen fri från möss. I dagsläget har jag kvar fyra av mina draghundar och fyra katter har flyttat in. De går ut och in som de vill genom kattluckan, men jag räknar in dem varje dag eller är ute och lockar och letar efter den som inte kommit hem. Dessutom har jag skaffat fyra höns som nu fått ett par små kycklingar.

Det livet kräver en hel del av mig. Inte bara mat, utan även omsorg och tillsyn. Vi kan i princip aldrig åka bort, det finns inte så många som vill ställa upp och vara djurvakt hos mig. För stort ansvar. Dessutom kostar min djurhållning en hel del, vilket är ett svårt läge då min man pendlar mellan att vara sjukskriven och arbetslös och jag själv är sjukpensionär till tjugofem procent. Vår inkomster är begränsade, för att uttrycka det milt. Men både vi och djuren äter oss mätta varje dag, och vi äter gott och nyttigt allesammans.

Jag skyddar hönsen och katterna från hundarna. Varje morgon måste jag först se till att katterna är inomhus innan jag kan släppa loss hundarna på gården. Gården ja, den är stor och den är inhägnad åt alla håll. En enorm hundgårdsanläggning med hundgårdar, hundkojor, rastgård. Och där inne har jag alltså byggt ett hönshus med tillhörande hönsgård. Men mina hundar får aldrig, aldrig komma i kontakt med vare sig katter eller höns. Den typ av hundar jag har är genom generationer framavlade för att de ska kunna skaffa sin föda själva och de äter i princip allt levande och en hel del dött kött.

Just nu har jag dessutom kycklingar. Så nu vaktar jag de små dunbollarna från katterna. De vuxna hönsen och katterna är absolut inga problem, men jag ser jaktinstinkten vakna till liv och hur kissemissarna slickar sig om munnen när de ser mina små gullefjunisar. Samtidigt som jag vill att hönsen ska få gå fritt på gården måste jag vakta dem mot skator, duvhökar, rävar, mård och mina egna hundar.

Och så misslyckas jag då ibland. Mina hundar har rymt och käkat får. De åt upp min mans kattunge och de har smaskat i sig ett antal igelkottar, småfåglar och andra djur. Men de behöver också skyddas mot faror. Sommartid heter den största faran ORM. Här, där vi bor, är det alldeles för gott om huggorm. Trots katter och igelkottar ringlar de omkring inne på gården. Och ibland lyckas de bita mina hundar. Vilket hände senast i natt. Och i morse var det redan försent att försöka hitta en veterinär för att få serum. Tur man är van och har en massa erfarenhet och medikamenter hemma när sånt händer!

Hela dagen idag har jag därför anklagat mig själv, som inte lyckas skydda mina hundar och vakta dem mot ormarna. Samtidigt blir jag så arg på ormarna och igelkottarna som alltid måste in i hundgårdarna till varje pris. Varför? Och när man ältar sitt eget tillkortakommande tillräckligt länge och mycket, så gror och växer ett tvivel i själen. Vem var jag som trodde att jag skulle kunna ge alla dessa djur en trygg plats att leva på? Är det inte lika bra att jag ger upp, innan katterna tagit kycklingarna och hundarna käkat upp fler katter eller duvhöken hunnit ta min fina tupp? Och tänk om nån av mina hundar dör av ormbett för att jag inte lyckades vakta och skydda dem tillräckligt? Suck...

Hur mycket tid, energi och pengar skulle jag inte kunna spara till annat om jag inte hade alla dessa djur? Vilken frihet det vore att kunna åka iväg och vara borta utan att ha ansvar för att varje morgon och kväll mata och sköta hundar, katter och höns... Men vad skulle jag göra då? Och vad skulle jag vara då? Jag lever ju för mina djur! Förlåt, förlåt så himla mycket älskade hundar! Jag sov och hörde inte om ni varnade och skällde på ormeländet. Jag vaknade försent, men idag har jag gjort vad jag har kunnat och förmått för att ni ska överleva och bli friska igen. Jag är och vill alltid vara djurens beskyddare, men ibland räcker jag inte till. Och det gör så fruktansvärt ont i hjärtat. Förlåt!!!