torsdag 27 mars 2014

38 år i mammarollen #blogg100

Igår var det 38 år sedan min förstfödde son kom till världen. Jag hade nyligen fyllt 18 år och visste inte hur lite jag visste om livet. Ibland är det nog tur att man inte vet, då skulle man nog aldrig våga. Det vackraste lilla barn en mamma kan tänka sig, med tjockt svart hår och mörka ögon. Det har gått bra för honom i livet, han växte upp till en ambitiös och ansvarsfull man som har gjort karriär och nu driver eget företag. En fin son har han fått, mitt andra barnbarn som nu är 7 år och har börjat skolan. Jag är mycket stolt över min son! Jag älskar mina barn och barnbarn och blir glad över att mina söner lever de liv de själva har valt och gör sånt som de vill få ut av sina liv. När jag ser dem tillsammans med sina barn och får uppleva vilka underbara pappor de är uppfylls jag av en enorm inre lyckokänsla.

Men att titta tillbaka i backspegeln är inte bara nostalgiskt och sentimentalt. Det är också lätt att minnas alla misstag man gjorde i mammarollen. Allt som man borde ha fått göra om och göra rätt, allt man skäms över och ångrar. Alla mammor och pappor har nog ambitionen att alltid göra vad som är bäst för barnen, men jag vet då ingen som har lyckats fullt ut än. Jag tror att alla gör mänskliga misstag mot sina barn, hur väl man än vill dem. En del saker kan man bli förlåten för, andra inte. Det finns saker jag fortfarande inte har förlåtit min mamma för, trots att hon nu har varit död i flera år. Man måste ju faktiskt inte älska sina föräldrar hela livet, den kärleken kan ta slut precis som all annan kärlek om den vanvårdas alltför mycket. Men man kommer till en gräns när man måste sluta skylla på saker som hänt i barndomen och ta ett eget ansvar för vad man gör av sitt liv som vuxen. Och det har jag gjort för länge sen, bara den där taggen som sitter kvar långt, långt inne och skaver till nån gång ibland...

Men om min äldste son nu är en medelålders man, som snart passerar gubbstrecket - hur gammal är då egentligen jag? Eller är det så att barnen växer ikapp sina föräldrar, så att vi nu snart är jämnåriga? Jag har ingen åldersångest, jag trivs gott med den ålder jag har och är inte rädd för att åldras heller. Men det känns nästan overkligt att åren har gått så snabbt, ibland känns det ju som alldeles nyss han var liten pojke som gjorde hyss och bus hela tiden. Och jag får en känsla av att åren rusar förbi i allt snabbare takt. Nu gäller det att stanna upp och njuta av ögonblicken i livet, unna sig att tänka på sig själv ibland. För även om mammarollen är evig måste jag ha gjort något bra som mamma, eftersom mina söner blev så fina människor som klarar sig gott på egna ben. Därför får jag belöna mig själv på ålderns höst med stunder då jag som omväxling faktiskt bara tänker på mig själv och gör saker för min egen skull. Vem ska annars njuta av mitt liv om jag inte ger mig tid att göra det själv? För utan livsnjutning är väl livet ganska bortkastat ändå.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar