måndag 29 juli 2013

Visfestival Holmön

Holmön ligger mitt i Kvarken, mellan Umeå på svenska sidan och Vasa i Finland. Ögruppen består av ett stort antal öar och skär. De största öarna är Holmön, Ängesön, Grossgrunden, Holmögadd och Stora Fjäderägg. Holmö by ligger på norra delen av Holmön, som är den nordligaste och största ön i ögruppen. På Holmön finns ca 60 åretruntboende. Sommartid finns restaurang på Panget, båtmuseum, vandrarhem mm. Vidare arrangeras postrodd, jazzfestival och visfestival samt Norrlandsvecka Holmön under vilken man presenterar Holmön för besökare. Vägnätet är drygt 2 mil och går via en bro även ner till södra delen av Ängesön. Med cykel kan en besökare på bästa sätt se öarna. 


 För tjugonde året i rad bjöd Holmön på Visfestival sista helgen i juli. Vi och våra vänner packade vår campingutrustning och tog färjan Helena Elisabeth över från färjeläget i Norrfjärden tidigt på fredagsmorgon. Spegelblankt hav, solsken från klarblå himmel och festivalhumöret på topp. En fin tradition att en gång per år samlas för att tälta och umgås med sina bästisar och vi har alltid roligt när vi träffas! Ursprungligen var det vi tjejer och några fler som kände varandra och sedan har gänget utökats med männen i våra liv medan andra tjejer har försvunnit ur gemenskapen.

Vi lyckades få riktigt bra tältplatser på en höjd mot skogen med grillplats mellan tälten och utsikt över Byviken och alla båtar i hamnen. När allt var på plats och vi hade installerat våra prylar i tälten gick vi till Lanthandeln för att proviantera.  Tidigare låg öns affär flera kilometer bort från Byviken och det var ett svettigt företag att ta sig dit för att handla. Numera har de byggt en ny, fin butik i direkt anslutning till Byviken, vilket måste gynna affärerna sommartid med många besökare som kommer till ön med färjan eller egna båtar.


Vi grillade och käkade gott innan det var dags för första festivalpasset. Visfestivalen håller till vid Holmögården med en mysig utomhusscen. Ute på gräsmattan finns både en läktare och en massa vita plaststolar i rad, en del under stora partytält och andra ute i solen. Vid gaveln på huset kan man köpa kaffe och fikabröd, det mesta hembakat och många sorters kakor. Här samlas alla, från små barn till ungdomar och riktigt gamla tanter i stråhattar och det bidrar nog till en fantastiskt fin stämning, där alla är glada och trevliga. Varje år lyckas arrangörerna få dit några kända artister som dragplåster, blandat med mer okända förmågor. Och det är oftast dessa
nya musikbekantskaper som är mest spännande att få höra, varje år hittar vi några nya guldkorn. Så även i år, bandet med David Miles var helt suveränt, efter deras spelning köpte vi deras cd-skivor och fick hela bandets autografer på skivfodralen, ett roligt minne. Ljudtekniken är alltid förstklassig på Visfestivalen, artister som inte varit där tidigare blir imponerade och glatt överraskade, så även publiken. Fredagskvällens festivalpass avslutades med klingande toner av Umeås egen sånglärka Lisa Miskovsky och sedan var det dags att promenera över till Panget, där puben och det lilla dansgolvet snart fylldes med partysugna besökare.
Ett par lokala musiker från Umeå stod för musiken och det gjorde dom riktigt bra, stämningen var hög med många skratt, mycket sång och dans. När musiken hade tystnat gick vi genom sanden tillbaka till våra tält och njöt av den vackra sommarnatten. Ett gäng ungdomar satt vid vår lägereld med egna instrument, så det blev en härlig musiknatt till dragspel, gitarr och allsång. När man tältar kan nattimmarna kännas kalla och sedan när morgonsolen stiger upp blir det stekande hett i tältet, så det blev inte många timmars sömn.


Att få sitta runt en eld och se dagen vakna till liv, koka morgonkaffe och umgås med sina bästa vänner har väl högsta tänkbara mysfaktor. Efter en förmiddag med havsbad och sol var det på eftermiddagen dags för festivalpass nummer två, där bland annat Finn Zetterholm sjöng sina visor och berättade roliga historier. Passet avslutades med Maria Lundqvist som inledde med sin rollfigur Sally vilket fick publiken att tjuta av skratt och hon avrundade med vackra visor och tänkvärda ord som rörde till tårar, ett helt fantastiskt framträdande från början till slut. Vår middag blev en härlig grillfest med mycket gott på dubbla grillar innan vi mätta och
belåtna strosade iväg för det tredje och sista festivalpasset. De hade räknat antalet besökare till runt tusen personer, vilket är bra för att vara på Holmön. Tess in Toulouse var en trevlig musikupplevelse för oss och svensk reaggie med Partiet mycket uppskattat innan festivalen för i år avslutades med Caroline af Ugglas och en fantastisk Janis Joplintolkning med många extranummer och rungande applåder. Samma procedur med pub och dans på Panget och sedan mötte vi gryningen vid lägerelden. Så imponerande med alla dessa ungdomar som tar med sig sina musikinstrument och spelar och sjunger för dem som vill höra och sjunga
med.

På söndagsmorgon åkte många festivalbesökare hem med tidiga färjor eller egna båtar, men vi valde att stanna och njuta av denna underbara dag fram till eftermiddagsfärjan klockan fem. Kungsholm, en ny färja på den här sträckan och betydligt lyxigare än vad vi är vana vid. Så i lugn och ro kunde vi packa och göra oss klara, äta lunch på Panget och sedan tillbringa några softa, sköna timmar vid havet och ett besök på Båtmuséets lilla caféservering. Vilken helg! Ännu ett år blev vår visfestivalhelg på Holmön en succé och vi längtar redan till nästa sommar.

söndag 21 juli 2013

Har jag sagt att jag älskar skogen?

Halva semestern har gått och vi har haft perfekt väder för den som helst vill plocka bär och svamp eller bara ta långa skogspromenader. För den som hellre vill sola och bada har nog vädret inte varit det bästa tänkbara. Mycket moln och dagliga regnskurar, man har fått vara snabb för att hinna med de korta solglimtarna. Men istället för att klaga över vädret, som man ju ändå inte kan göra något åt utan bara har att acceptera, får man väl göra det bästa av de skönt lediga dagarna...


Hjortronmyren har nu gett sina sista bär för i år, det är som man brukar säga att underbart är kort. Mogna hjortron går inte att mäta i liter, de sjunker i hop i hinken som till sist känns blytung att bära. Totalt har jag i alla fall plockat och burit hem fem kilo av dessa delikatesser. Och vilken nyttig motion man får när man lufsar runt på myrarna, där det ofta är grymt tungt att ta sig fram. Belöningen är att få sätta sig ner i den fuktiga mossan och äta hjortronen direkt från myren, snacka om smakupplevelse! För att inte tala om doften där ute som inte går att beskriva, den måste upplevas...

Svampskogen levererar!!! Redan första semesterdagen plockade jag mitt första halvkilo av de gudomligt goda gula kantarellerna. Tidigare än vanligt kom de igång. Och nu poppar det upp fler goda svampsorter, från dag till dag kan man göra nya svampfynd. När jag är ute och går i skogen ser jag att andra svampplockare ibland har varit framme, men de springer förbi alla sorter utom kantarellerna. Så utsökta matsvampar som rynkad tofsskivling och blekgul taggsvamp lämnar dom ifred, det tackar jag särskilt för! Svamp är ju både nyttigt och gott och svampsäsongen härligt lång med riskor, kremlor, soppar och skivlingar...

Blåbärsskogen blir nästa projekt. Egentligen har blåbären varit mogna ett tag nu, men det är inte lika brådskande att plocka dem direkt, de håller sig en längre period än hjortronen. Man får ju lov att prioritera plockandet. Med bärplockare går det ruskigt snabbt att fylla en hink, desto längre tid tar det att rensa bären. Plocka är roligt, rensa är trist. Men vad gör man inte för barn och barnbarn som älskar farmors blåbärssylt. Och farmor själv har inget emot att slå sig ner vid en tuva och äta blåbär direkt från riset. Skvallerbären som lämnar spår både på fingrarna och i munnen...

Problem uppstår när jag vill göra allt samtidigt! Det är lite problematiskt att få med sig både bärhink, svampkorg och stor kamera. Men när jag lämnar svampkorgen hemma springer jag alltid på de bästa svampfynden. Har jag ingen bärhink med mig hittar jag naturligtvis massor med bär. Och utan kamera ser jag fantastiska naturbilder. Svårt läge som jag då försöker kompensera med fler skogspromenader istället...

Bär och svamp, så fantastiskt att vi kan gå ut i skogen och plocka det vi vill av alla dessa läckerheter. Inte kostar det någonting heller. Helt gratis, både skogsupplevelsen och det vi skördar. Fler människor borde ge sig ut i skog och mark, det gör gott för både kropp och själ. Skogen bjuder ju inte bara på smaker och dofter. Det finns så mycket vackert att se och uppleva. Färgerna hur många nyanser finns det av grönt?. Stillheten och lugnet. Fågelkvitter och vindens sus i trädtopparna. Känslan att lägga sig ner i den mjuka mossan, blunda och bara vara. Skogspromenaderna bidrar till att leva här
och nu, se skiftningarna där varje årstid har något alldeles speciellt att erbjuda. Alla dessa sinnesintryck samlar jag på som ljuvliga minnen. En hänförande utsikt från en höjd eller små vackra detaljer i träden och på marken, allt detta som gör att jag älskar skogen.  Varje morgon när jag vaknar och dricker mitt morgonkaffe känner jag lusten och längtan efter att få ta en skön skogspromenad. Och jag är lycklig och tacksam över att bo här mitt i härligheten och ha förmågan att fortfarande kunna gå i terrängen. Vågar inte tänka tanken hur det ska bli när man inte längre orkar. Väljer istället att njuta till fullo av varje stund
jag är ledig och har tid och ork att ta mig ut i vår härliga natur. Ser fram emot många fler härliga möten med min älskade skog och vackra natur!


tisdag 9 juli 2013

Försök att leva i harmoni tillsammans...

Vi bor mitt i skogen, min man och jag. På vår stora skogstomt har jag en hundgårdsanläggning med gigantisk rastgård för mina fyra alaskan huskies. (Tidigare hade jag dussinet fullt med hundar och draghundsverksamhet i form av turistkörningar med hundsläde och mina draghundar, därav den stora anläggningen.) Vi har även två katter i hushållet, som går ut och in genom en kattlucka som dom vill. De är duktiga jägare och håller undan skogsmössen, ibland tar de dessvärre även en och annan fågel, sorgligt men naturens gång. Så långt är allt frid och fröjd.

Problemet är att vår tomt även är ett populärt tillhåll för igelkottar. Förmodligen har de haft sitt vandringsstråk här långt innan huset byggdes och människorna flyttade hit, så de anser nog med all rätt att det är vi som är inkräktarna. Problemet uppstår när de envisas med att gå in till hundarna... Mina hundar vänder dem snabbt upp och ner och så hamnar kottarna i Igelkottahimlen. Sånt är så sorgligt och inget vi vill bidra till. När igelkottarna vandrar utanför hundgårdarna vrålar och ylar mina hundar, helt vansinniga. Det går alltså inte att få dem att leva tillsammans.

Därför har jag försökt att locka igelkottarna till en annan del av gården, där jag varje kväll ställer ut hundmat och vatten till dem. Det har blivit vårt sommarkvällsnöje, att sitta och titta på när de kommer vaggande ut ur grönskan och fram till matplatsen. Från början var de ganska skygga, men nu kan vi sitta och prata även om vi har gäster och röra oss fritt i närheten utan att de blir rädda. De kommer oftast i omgångar, vi skiljer på dem genom att de är olika stora. Någon är riktigt liten och en annan är en riktig bamse. En del är ljusare, andra mörkare.

Naturligtvis blir det många bilder på våra söta, små taggiga vänner.  Här är några av bilderna:


Varje kväll kommer de fram ur snåren till matplatsen
De är ju så söta med sina mörka, runda ögon

Hundmat och vatten serveras och uppskattas av kottarna

Tycker att deras öron är så gulliga!

En del går rakt på skålen och då släpper den inte fram någon annan igelkott,
därför strör jag ut kulor i gräset också...

Siesta

söndag 7 juli 2013

Ostrikets hjärta - Västerbottensost

Vid lunchtid slog vi ihop våra pocketdeckare och reste oss upp ur våra solvarma men ganska långtråkiga solstolar för att istället göra en lite mer intressant söndagsutflykt. Vi gillar ju att åka runt i närområdet (med norrländska avståndsbegrepp mätt) och uppleva lite natur och kultur när vi är lediga.

Idag styrde vi färden mot Burträsk, där Västerbottensosten tillverkas. Man svänger av från E4:an i Ånäset där två gigantiska osthyvlar talar om att man befinner sig i Ostriket. Sedan slingrar sig vägen fram mellan klöverängar och sädesfält, mycket vackert att se. En skramlig och dammig grussträcka av vägen var dock i uruselt skick, ett påbörjat vägarbete som verkade ha avbrutits för ett tag sen och vägarbetarna fått lång semester. Men solen sken, humöret var gott och omgivningarna sevärda. När vi passerade en liten by med namnet Mora sken min dalmas till man upp och påstod att det var "lika vackert som hemma". Och panoramavyn över Burträsk går ju inte av för hackor:

 Mitt i det idylliska lilla samhället, mellan villaområden med välskötta trädgårdar och små butiker ligger Norrmejeriets lokaler. Vi kom precis i tid till en trevlig liten guidad tur genom den fina bildutställningen.
Västerbottensostens historia började redan 1872, då mejerskan Ulrika Eleonora Lindström skapade den första Västerbottensosten i Gammelbyns mejeri i Burträsk. Sen dess har den smakat likadant...

Den går inte att tillverka någon annanstans men har blivit vida känd och fått fina priser och utmärkelser för sin speciella smak. År 2000 serverades den på Nobelmiddagen som timbal tillsammans med citronstekt ankbröst till huvudrätt. Och många är de välkända kockar som lovordat Västerbottensosten. Det finns ett par receptsamlingar utgivna som enbart innehåller recept med Västerbottensost.
August Strindberg skrev om den i "Ordlek och småkonst, trefaldighetsnatten" redan år 1902;

"Duka för sju med kräftor och ål samt med rädisor; 
Burträskosten ej glöm och det möraste Bergmanska spisbröd."

Och som grädde på moset blev Norrmejeriers anläggning i lilla Burträsk utsedd till Kunglig Hovleverantör av Västerbottensosten år 2006.
 Här är en liten bild av den första reklamen som gjordes för osten, det var ett häfte på 30 sidor. Och efter avslutad guidetur fick vi givetvis smakprov på osten. Både den vanliga och den extra lagrade. Mest smak och godaste biten sitter i mitten på de 18 kg tunga ostarna, hjärtat. Av varje hel ost blir det bara två såna runda bitar. De är därför också ganska dyra, men smakar det så kostar det. Så innan vi åkte därifrån fick vi med oss en rund hjärtbit och en bit extra lagrad, som inte säljs ute i butikerna.

Ja, så kan man också tillbringa en söndagseftermiddag. Kanske måste man älska Västerbottensost för att tycka att det är värt ett besök. Nu gör ju vi verkligen det så för oss blev det en trevlig söndagsutflykt där vi även lärde oss ett och annat nytt om den goda osten. Och nu kan vi avnjuta dessa två speciella ostbitar så smaklökarna får kvillra av förtjusning!



tisdag 2 juli 2013

En av tusen varianter på Kyckling i ugn







4 kycklingfiléer
12-16 gröna sparrisstänger
Santa Marias Chicken & Steak-krydda
Findus djupfryst hackad chili
Findus djupfrysta örtkryddor
1-2 dl riven Västerbottensost

Bryn kycklingfiléerna i smör och olja, krydda. Lägg filéerna i en ugnssäker form och snitta dem från sidan (som ett korvbröd). Fräs sparrisstängerna i smör och peta in dem i filésnitten. Späd i stekpannan med lite vatten, vispa ur och häll över filéerna. Strö över chili, örtkryddor och riven ost. Efterstek i ugnen, 225 grader ca 20 minuter.