onsdag 13 februari 2013

Svårpromenerat med kamera och hund

Dagen bjöd på järngrå himmel och lätt snöfall, temperaturen höll sig kring ett par minusgrader. Tog med mig min bäste vän Ajax för en långpromenad längs Träskvägen, som vintertid används som skoterled. Men var har alla skotrar och skoterförare hållit hus i vinter? Vägen hade snöat och drivit igen och det var tungtrampat att gå. Nåja, mina ben fick ett rejält träningspass som fortfarande känns i musklerna. Min nyligen opererade axel värker av någon anledning när jag är ute och går trots att jag inte belastar nånting, så även idag. Innerligt glad och tacksam då att jag har en promenadkompis som aldrig drar i kopplet.
 
När han förstår att han ska få följa med på promenad vet hans glädje inga gränser. Han småylar och studsar runt i ystra danssteg. Då spelar det ingen roll vilket humör man hade i sinnet innan. Leendet sprider sig som på beställning både in- och utvärtes och stegen blir lättare, man fylls av positiva energier. Egentligen är han ju en fantastiskt duktig draghund som sprungit och dragit tungt mil efter mil framför släden i mitt stora hundspann. Men när jag tvingades sluta med drag för ett år sen accepterade han förändringen som den självklaraste sak i världen och anpassade sig till nya förutsättningar med koppelpromenader.
Hade med mig kameran i fickan och hoppades få några fina bilder av hunden i rörelse. Så jag släppte honom lös och väntade in ögonblicket då han glatt skulle komma springande mot mig med nysnön virvlande och yrande runt tassarna. Men, min mycket väluppfostrade vän vägrade lämna min sida. Som längst tror jag att han gick fem meter från mina fötter. Och det är inte helt lätt att ta bilder av en hund i rörelse när han tillgivet trycker sig mot kroppen på fotografen. Jag kastade snöklumpar för att få honom att springa iväg och jaga dom en bit, men snabbt som blixten var han tillbaka vid mina ben igen.


Säga vad man vill om människans bäste vän, hundens glädje är smittsam. Hans glada skutt runt mina fötter sprider sig till mitt hjärta med en skön värme. Hans trofasta och stillsamma väntande när jag stannar för att ta en bild gör mig lycklig. Så trots dåligt väder och dåliga spår att gå på, trots värken som smög sig på och trots att vi aldrig fick den där kanonbilden så måste jag summera dagens promenad som våra gemensamma promenader oftast brukar bli; en energikick fylld av kärlek.

Vilken lycka att varje dag få gå ut på promenad med världens bästa kompis!!!

3 kommentarer:

  1. Pälsklingar är underbara! Så fin Ajax är!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dom är bäst <3 Ja, visst är han!

      Radera
  2. Åh, vad härligt det låter! Jag saknar min gamla bästis som jag tyvärr fick ta bort för 1,5 år sen. Snart får jag dock en ny liten valp, som jag hoppas att jag ska få lika kul med.

    SvaraRadera