söndag 30 september 2012

På väg att bli gammal???

Det känns som att sanden sakta men säkert håller på att rinna ur timglaset, som om allt är på väg att ta slut. Jag har med åren skalat bort lager efter lager av det som varit mitt aktiva liv och som fyllt mej med så mycket glädje och positiva energier. Först växte barnen upp och flyttade hemifrån, tvättkorgarna stod nästintill tomma betydligt längre än vanligt och ingen åt upp bullarna direkt dom kom ur ugnen. Sedan avslutades min idrottskarriär på elitnivå, när kroppen inte längre ville vara med om alla tunga skrotlyft. Helt plötsligt hade jag avslutat alla förtroendeuppdrag och lagt ner det egna företaget och tiden som marknadsknalle var förbi, hade bara ett endaste vanligt lönearbete kvar. Slutade väva och sy, klär inte om några möbler längre. Därefter tog det inte så många år förrän jag var tvungen att gå ner i arbetstid för att orka leva. Sist jag var ute på dans var många år sedan nu och den danskvällen slutade med att jag blev inlagd på sjukhus, då kroppen inte klarade av dansandet längre. Jag som älskade att dansa och åka runt på musikkonserter och festivaler. Senast min älskling och jag var på SRF var nog 2003, tror jag. Nu orkar vi nog inte ta oss iväg nån fler gång är jag rädd. Jag flyttade från stadens brus och stress till skogens tysta stillhet och körde turister på slädturer med mitt draghundspann i mitt lilla hobbyföretag. Pendlade mellan huset och mitt älskade sommartorp, snickrade och målade och stod i men hann ändå med barnbarnen som blivit fler och umgänget med bästa vännerna.  Nu är torpet sålt. En olycka satte stopp för draghundsturerna så nu är hundantalet decimerat från elva aktiva huskies till tre pensionerade. Festerna med vännerna duggar inte lika tätt, det känns som att det blir längre och längre mellan gångerna man träffas och umgås och ställer till med middagar och fester. Jag plockar fortfarande bär och kokar sylt, men får ge bort allt till barn och barnbarn, för här hemma går det inte åt så mycket. Snart är svampsäsongen slut för i år och vintern, som tidigare har varit min mest intensiva årstid som jag älskat och sett fram emot, känns tom och innehållslös som döden. Skotern är såld eftersom varken gubben eller jag orkar köra som vi gjort tidigare. Snart sitter jag i soffan och glor på tv, klappar katterna, läser böcker och målar lite tavlor när andan faller på. Är det det som är livet? Är det allt som återstår? Vad blir nästa steg - att sälja huset? Sluta köra ATV och lufsa runt i skog och mark? Åldersångest tror jag det kallas när insikten slår till som en redig käftsmäll, jag håller på att åldras och bli gammal.  Nyligen köpte vi en ny säng då den gamla helt plötsligt var omöjlig att sova gott i. Vi tänder betydligt fler och starkare lampor nu än vad vi har behövt göra och läsglasögonen tronar som diadem i håret, ständigt behöver man vippa ner dom för att se. Så som jag minns att min farmor gjorde. Nu är hon död och mina föräldrar har gått bort, till och med en äldre syster har hunnit lämna jordelivet. Nu är det jag som är farmor. Livets gång.

lördag 29 september 2012

Fototriss Tema Svartvitt

Om alla goda ting är tre så är denna trio godast av alla. Tre ljuvliga kattungar från samma syskonkull, Nitro, Ninja och Naomi. Tre unika och väldigt olika individer; både till utseende, färg och personlighet.
 Lilla gula Naomi, som alla först trodde var en pojke men som visade sig vara en förtjusande liten kattflicka. Hon bestämde själv att hon ville flytta hit till sina kullsyskon och så blev det, naturligtvis. Äter alltid frukost med matte och älskar att vara med när vi lagar mat.

 Ninja, den bruna och svanslösa, som pratar och purrar mest av alla. Vill alltid mysa och kramas när hon inte är ute på jakt. Kryper gärna in under filten eller täcket och är ständigt sugen på något gott. Har ett begränsat jaktrevir runt gården och i närliggande skog, går aldrig så långt.

 Nitro, den ståtligt svarta kattpojken som var så modig och äventyrlig. Framgångsrik jägare redan som liten kattunge. Numera tittar han ner på oss från sin Katthimmel, hans minne lever för evigt kvar i våra hjärtan. Husses ögonsten och absoluta favorit. Rest in peace Nitro, vi saknar dig så oerhört mycket.
 

söndag 23 september 2012

I bär- och svampskogen

Jag älskar skogen. Speciellt på hösten, när luften är krispigt hög och klar, färgerna sprakar och skogen är ett enda stort och välfyllt skafferi. Nu bor jag ju mitt i skogen, så jag behöver bara ta min bärhink och min svampkorg och gå rakt ut i härligheten. Och det gör jag också, så ofta jag bara hinner. Så gott som all min fritid tillbringar jag där jag trivs bäst, lufsande genom mossor och ljung, över stubbar och stenar. Bär har det varit gott om i år, allt från guldgula hjortronmyrar till dignande hallonsnår, gigantiskt stora blåbär och rikliga mängder av lingon. Och många fina dagar i bärskogen har det blivit. Mängder av syltburkar har levererats till barn och barnbarn där jag vet att det uppskattas och går åt. Men efter den konstiga sommaren, som i mina trakter var för torr (!) och för kall, var svampskogen från början av säsongen nästan tom på svamp. Inte ens de vanligaste sopparna som vanligtvis breder ut sig som marktäckare fanns att finna. Läste en blogg, som en svampentusiast sedan 40 år skrivit, hon hade aldrig under alla år varit med om något liknande. Förra årets skördar hade jag generöst gett bort till släkt och vänner, trygg i förvissningen om att jag snart skulle fylla på förråden igen. Det måste ha blivit flera mils vandring i letandet efter dessa godsaker, mer och mer förbryllad och oroad. Men så förra helgen, i mitten av september, började dom äntligen till min stora glädje dyka upp. Inte några större mängder än så länge, så jag hoppas på och håller tummarna hårt för en fortsatt varm och gynnsam höst. Men svampskogen levererar igen! Den lycka man känner när man ser de gula kantarellerna lysa som små solar ur mossan är obeskrivlig, den måste upplevas. Och så helt plötsligt finns alla de andra där; Rynkad tofsskivling, Karl Johan och Blekgul taggsvamp hör till mina absoluta favoriter. Och det är med glädje man bär hem den välfyllda svampkorgen och tillagar läckerheterna. I går hittade jag även de första trattkantarellerna! Jag, som besviket trodde att jag skulle bli tvungen att ställa undan svampkorgarna nästintill oanvända i år, ser nu fram emot många fina höstpromenader i de vackra svampskogarna. Bättre och trevligare motion den här årstiden kan jag inte tänka mig.
 

lördag 22 september 2012

Den första höststormen

Hösten är inte bara samlandets tid. Hösten är även den vackraste av våra årstider och den skönaste. Luften är krispigt hög och klar, naturen färgsprakande och generös. Vissa höstdagar är det nästan sommarkänsla. Man kan sätta ner sig på en sten i skogen och blunda mot solen, bara känna värmen och lyssna till den fridfulla tystnaden, njuta av lugnet. Så ofta jag hinner och kan försöker jag ta raka spåret ut i naturen direkt jag kommer hem från jobbet. Med hösten kommer kvällsmörkret allt tidigare, men om jag skyndar mig lite så kan jag hinna få ett par underbara timmar för mig själv där ute i det vackra. Andra dagar domineras av höstvädrets krafter. Idag har jag en flexledig fredag och hade planerat att tillbringa den ute i skogen. Men när jag vaknade i morse slet kulingvindarna från havet i träden så att höstlöven virvlade runt i vindarna, himlen var mörkt grå och förvarnade om regn och rusk. Så det fick bli en tur ner till havet istället, det ska kännas att man lever.
När jag kom ner till min lilla badstrand blev jag först lite besviken. Vattnet i viken var inte så upproriskt vilt som jag hade hoppats och föreställt mig. En flock sjöfåglar guppade bland vågorna i lugn och ro. Men när jag lyssnade genom stormen kunde jag höra dånet och bruset, så jag promenerade ut längs stranden över klippor och stenar tills jag nådde öppet vatten.
Och där regerade naturkrafterna, havet sjöd och tycktes koka. Jag satte mig på en klippa och lät stänket från vågskummet fukta mitt ansikte. Vilken luft! Tog djupa andetag och fyllde lungorna med den fria havsluften, kände hur lyckokänslan spred sig i min kropp. Skrattade högt och svarade det vrålande havet. All stress som samlats i mina sinnen släppte taget och blåste bort med vindarna. Istället fylldes jag med nya, positiva energier och gick hem med sinnesro i själen. Bevarar den sköna känslan, dricker te och myser. Så här ska en ledig dag kännas och helgen kommer nu att bli ännu ledigare och bättre än jag kunnat förvänta mig.