söndag 30 september 2012

På väg att bli gammal???

Det känns som att sanden sakta men säkert håller på att rinna ur timglaset, som om allt är på väg att ta slut. Jag har med åren skalat bort lager efter lager av det som varit mitt aktiva liv och som fyllt mej med så mycket glädje och positiva energier. Först växte barnen upp och flyttade hemifrån, tvättkorgarna stod nästintill tomma betydligt längre än vanligt och ingen åt upp bullarna direkt dom kom ur ugnen. Sedan avslutades min idrottskarriär på elitnivå, när kroppen inte längre ville vara med om alla tunga skrotlyft. Helt plötsligt hade jag avslutat alla förtroendeuppdrag och lagt ner det egna företaget och tiden som marknadsknalle var förbi, hade bara ett endaste vanligt lönearbete kvar. Slutade väva och sy, klär inte om några möbler längre. Därefter tog det inte så många år förrän jag var tvungen att gå ner i arbetstid för att orka leva. Sist jag var ute på dans var många år sedan nu och den danskvällen slutade med att jag blev inlagd på sjukhus, då kroppen inte klarade av dansandet längre. Jag som älskade att dansa och åka runt på musikkonserter och festivaler. Senast min älskling och jag var på SRF var nog 2003, tror jag. Nu orkar vi nog inte ta oss iväg nån fler gång är jag rädd. Jag flyttade från stadens brus och stress till skogens tysta stillhet och körde turister på slädturer med mitt draghundspann i mitt lilla hobbyföretag. Pendlade mellan huset och mitt älskade sommartorp, snickrade och målade och stod i men hann ändå med barnbarnen som blivit fler och umgänget med bästa vännerna.  Nu är torpet sålt. En olycka satte stopp för draghundsturerna så nu är hundantalet decimerat från elva aktiva huskies till tre pensionerade. Festerna med vännerna duggar inte lika tätt, det känns som att det blir längre och längre mellan gångerna man träffas och umgås och ställer till med middagar och fester. Jag plockar fortfarande bär och kokar sylt, men får ge bort allt till barn och barnbarn, för här hemma går det inte åt så mycket. Snart är svampsäsongen slut för i år och vintern, som tidigare har varit min mest intensiva årstid som jag älskat och sett fram emot, känns tom och innehållslös som döden. Skotern är såld eftersom varken gubben eller jag orkar köra som vi gjort tidigare. Snart sitter jag i soffan och glor på tv, klappar katterna, läser böcker och målar lite tavlor när andan faller på. Är det det som är livet? Är det allt som återstår? Vad blir nästa steg - att sälja huset? Sluta köra ATV och lufsa runt i skog och mark? Åldersångest tror jag det kallas när insikten slår till som en redig käftsmäll, jag håller på att åldras och bli gammal.  Nyligen köpte vi en ny säng då den gamla helt plötsligt var omöjlig att sova gott i. Vi tänder betydligt fler och starkare lampor nu än vad vi har behövt göra och läsglasögonen tronar som diadem i håret, ständigt behöver man vippa ner dom för att se. Så som jag minns att min farmor gjorde. Nu är hon död och mina föräldrar har gått bort, till och med en äldre syster har hunnit lämna jordelivet. Nu är det jag som är farmor. Livets gång.

4 kommentarer:

  1. Hej Tantkalle...
    trillade in hit på något sätt och snurrade lite bland inläggen - fastnade här och... ja, vad säger man - igenkänningsfaktorn är stor, om än inte lika, men mycket av det du skriver känns sååå bekant...
    Livet går så fort och man undrar - var tog alla år vägen?
    Ha det gott!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha, ja den dagen tog åldersångesten ett tag om mig. För min del hjälper det såna gånger att skriva av mig mina tankar och känslor. Sedan känns det bättre och lättare igen. Precis som du skriver så har livet gått så fort utan att man direkt vet vart det tog vägen. Samtidigt är det faktiskt behagligt och skönt att få skynda långsammare och hinna stanna upp för att njuta av ögonblicken och stunderna. Upplever att jag har blivit en bättre livsnjutare med åren som tar mig mer tid att stanna upp för en stund och bara vara och må gott. Ha det gott själv och roligt att du hittade hit och skrev en kommentar!

      Radera
  2. Känner så väl igen min egen situation på din beskrivning -det skymmer:-) Man får ta en dag i sänder och utmaningarna som de kommer;-)
    Synd att olyckan satte stopp för hundspannkörning, det har förresten alltid varit min dröm! Fina huundar -pensionärerna.
    Ha det gott!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så vacker beskrivning - det skymmer!
      Den tycker jag om och ska lägga på minnet.
      Ja, det var tråkigt med hundkörningen, men mina goa pensionärer verkar nöjda med livet i alla fall. De gör mig glad varje dag, mina ljuvliga katter likaså. Gläds även åt mina underbara barnbarn, som gör mig till världens lyckligaste farmor. Nu har man lärt sig att lyckan i livet kan vara de små ögonblicken; de vackra bilderna, goda smakerna, bra musik, fågelkvitter, barnskratt, äkta vänner, kramar, leenden osv. Jag försöker samla på allt sånt som jag tycker om och mår gott av.
      Ha det gott du med!

      Radera